I september 2010 fick Stina ta BÖCKER I boken ”Stinas möten” DVD
|
Blogg:Sista programmet. Sen vi läste hennes bok i min bokklubb (sju kvinnor i sina bästa år, som ses en gång varannan månad) och de mest livliga diskussioner nånsin utbröt, taket lyfte sej nästan och vi var alldeles svettiga av upphetsning, har jag försökt att få henne till vårt program. Hon kommer från Somalia, är muslim, omskars som femåring och rymde från sitt bröllop som pappan arrangerat. Sen 2001 är hon ateist och oerhört kritisk mot islam, hon hävdar att 11 september skedde i enlighet med vad som står i koranen och menar att islam måste reformeras. Mest kritisk är hon mot kvinnans ställning inom islam. Hon har rätt i en del, men mycket av det hon säger är ytterst kontroversiellt och kan användas på ett sätt som gör anti-islamismen, som redan breder ut sig, ännu värre. Hon står under ständigt dödshot, och har alltid minst två säkerhetsvakter med sig. Ayaan är Björn Ulvaeus stora hjältinna, och han kommer till programmet för att han så gärna vill träffa henne. Han har ju sen några år tillbaka börjat skriva debattartiklar, kritiska mot både islamister, Påven och Bush, han tycker religionen ska hålla sej på sin plats och inte blanda sej i samhället. Och så Efva Attling, som seglat upp som en av Sveriges mest framgångsrika smyckedesigners, efter att ha haft ett antal karriärer inom de mest skilda fält med skiftande resultat. Fyra säkerhetskillar kommer till studion redan på morgonen, två svenska säpo-killar och två svarta jättelika och väldigt respektingivande "securityguys" som rest med Ayaan från USA. En av Ayans amerikanska securitykillar blir helt frälst på Calle Real. What a band, what a band! går han omkring och säger under repetitionerna. Under sändning, när han står utanför studion och håller vakt, så väser han plötsligt i walkie talkien till sin kollega som står en bit bort: Jag får en bukett blommor som är bland det vackraste jag sett, med stora rosor och andra blommor i olika rosa nyanser och vitt och grönt av Nöjeschefen Peter Nyrén. "Tack för nio fantastiska landningar med "the mothership", har han skrivit på kortet. "The mothership of talkshows", sa han på skoj om vårt program när vi skulle dra igång, och sen dess har det blivit ett stående skämt på redaktionen. Nu ska the mothership in på dockning.
2007-05-04 Sällan har väl ett antal gäster i ett tv-program åkt ut och in så mycket i körschemat som lördagens gäster. Janne Josefsson åkte ut några dagar innan programmet spelades in när vi upptäckte att han också skulle vara med i Robins talkshow samma vecka. Jens Lapidus åkte ut därför att han själv sa nej. Och Moneybrother åkte ut därför att han betvivlade att det skulle gå att göra hans nya sommarhit Just another summer med Calle Real. Men ju närmare inspelningsdagen vi kom, ju tråkigare kändes det att inte ha Janne med, så han åkte in igen. Och Jens Lapidus blev utskälld av sin fru för att han tackat nej, så han kom också tillbaka. Och Moneybrother och Salem Al Fakir repade med Calle Real och upptäckte precis som flera andra skeptiska artister före dem, att Calle Real är så jävla proffsiga så de kan göra nästan vad som helst, och det blir superbt. Ebba von Sydow, shoppingprinsessan, och Börje Ahlstedt, Dramatens flitigaste stjärna, bråkstaken under förra årets "Stjärnorna på slottet" som dessutom visat sin briljans i Birros två mästerverk "Arbetarklassens sista hjältar" och "Neil Armstrong var aldrig på månen" i veckan - var de enda som stod i körschemat under hela veckan. Ebba var först på plats. Denna välorganiserade hårt arbetande kontrollkvinna hade haft lite otur just denna dag. Först gick hennes mobil sönder. Då tog hon en annan. Den gick också sönder. Då fick hon låna en av oss. På den ringde hon oavbrutet, därför att det hade inträffat en smärre katastrof. Ett bud skulle hämta några mycket viktiga papper hos henne. Kassen med pappren ställde hon i porten, och så sprang hon upp i lägenheten för att hämta nåt hon glömt. När hon kom ner var kassen borta. Det var detta hon nu ringde ett antal samtal om. I sminket. Jag brukar ta den stunden som dagens vila. För Ebba var det motsatsen, att försöka bolla med telefonen samtidigt som sminkösen försökte fixa hennes hår och smink kan inte ha varit helt avkopplande. Börje Ahlstedt var siste gäst. Han tyckte att han fick vänta så länge, så när han äntligen fick komma in i studion hade han mycket uppdämd energi. Han vandrade runt så han kom ur bild, berättade roliga historier och uppmanade publiken att applådera Janne Josefsson, som han beundrar. Och de gjorde de också, förstås. Börjes närvaro fick verkligen upp temperaturen i studion och jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att behålla dirigentpinnen. T o m Curry tappade för första gången koncepterna och började vandra omkring. Inte så förvånande att det hände saker i "Stjärnorna på slottet". Börje är bra på att påverka dynamiken i en grupp. Hej hopp bara ett program kvar 2007-04-25 Annika Jankell intervjuade mig för tidningen Kupé för en tid sen. Då berättade hon, att hon varit på Marie Göranzons 60-årskalas, och att Maries äldsta och bästa vän varit där, nämligen Britt Ekland. Inspelningsdagen, torsdag, är ovanligt lugn. Solen skiner, Bryan Ferry och hans band och snygga svarta körtjejer dräller omkring i solen, utanför studion. De är rätt trötta efter att ha framträtt på ett privat party kvällen innan. 2007-04-20 När jag kommer ut ur studion möts jag av några grå förvridna ansikten, mina medarbetare som suttit i kontrollrummet under inspelningen av program sex, som stönar och säger: -Stackars dej! Annika Falkengrens presschef har säkert ringt minst tio gånger veckan före inspelningen så orolig över När jag tittar igenom inspelningen blir jag lika fascinerad som jag var inne i studion. Jag tycker intervjun med Laleh är lysande television. Jag har lyckats få Gorbatjov, Khadaffi, Thatcher och Al Gore att prata lite mer än vad dom egentligen hade tänkt från början. Men Laleh, 24 år, hon går ut ur studion utan att ha sagt ett ord mer än vad hon själv har velat. 2007-04-12 Vissa ögonblick under en intervju kan vara smått outhärdliga, både för den som blir intervjuad och för mej. Ett sånt ögonblick förekom i inspelningen av program 5. Jag intervjuar Christer Fuglesang och hela hans besättning, stämningen är uppsluppen, dom har berättat om Christers tillkortakommanden och sjungit "Helan går" till publikens förtjusning. Då frågar jag hur det kommer sej att en besättningsman saknas, Bill Oefelein. Enligt alla planer så skulle han varit med, men det är han inte. Och det är väl inte så svårt att räkna ut anledningen. Nasa vill inte ha mer publicitet kring historien med den svartsjuka astronautkollegan Lisa Nowak. Lisa är f d flickvän till Bill, det var hon som körde bil i 12 timmar med en rymdblöja på sej för att slippa stanna, för att konfrontera Bills nya flickvän, också hon astronaut. Hon hann "bara" spruta pepparspray in i kollegans bil, men verkar ha planerat värre saker med tanke på de vapen som också fanns i bilen. Hon greps senare av polis och riskerar ett långt fängelsestraff. Ola Salo var så orolig för att sitta bredvid mej under hela programmet, och hade särskilt bett om att inte behöva vara "förste man till rakning". Helt i onödan, tyckte han själv också efteråt. En skärptare, mer kul kille får man leta länge efter. Men sen han förälskat sej i svenska Rose-Marie när han spelade på Tyrol, på Gröna Lund blev han kvar i Sverige och försörjde sej i många år på att spela piano i hotellbarer ute i landet. De senaste 12-13 åren har han blivit en stjärna internationellt, han har spelat in flera album och han har tagit emot inte mindre än 7 grammy awards i USA. Men här hemma är han pinsamt okänd. Denne man, som närmar sej de 90 (och är pappa till Rickard Valdés i vårt band), är en av de mysigaste människor jag träffat och att höra honom spela "Lagrimas negras" med sång av Thomas Eby och till ackompanjemang av Calle Real är en sann skönhetsupplevelse. 2007-04-06 Skulle Filip och Fredrik ha nåt bus i bakfickan, var väl det jag undrade mest över inför program fyra. Men dom såg så snälla ut när dom kom indansande i logerna, glada och så jävla energifyllda att min sega huvudvärk blev ännu värre och jag kände mej som en trött hundraåring i jämförelse med deras ungdomliga fräschör. Nästan hela redaktionen förkyld och eländig den här veckan. Hade också känt en viss oro över att Filippa Reinfeldt skulle bli obekväm när hon fick höra vilka som var övriga gäster - Filip och Fedrik hade skojat rätt mycket om henne och hennes ev förhållande med E-Type när Fredrik Reinfeldt var med i deras program. Men ingen fara. Däremot hade Timbuktu brutit foten, Men som det proffs han är kom han ändå. Han hade inte ens låtit gipsa foten, för att slippa "släpa på tre kilo gips" vilket kanske inte var så klokt. Själva knorren med programmet var kul: Filip och Fredrik, dom busiga lymlarna, som alltid pratar fylla, knark och sex och ger intryck av att vara rätt tuffa grabbar, var båda riktiga plugghästar och skötsamma ess i skolan med snudd på 5,0 i snitt. Dom vågade inte ens närma sej tuffingarna som stod i rökrutan, när dom gick i skolan, och sexdebuten var anmärkningsvärt sen, liksom första fyllan. Det förklarar varför dom lever ut allt det där nu. Statsministerfru Filippa Reinfeldt däremot, som verkar vara "den perfekta, välartade utan sprickor i fasaden" var medelmåttan i skolan som skolkade, hängde med hårdrocksgänget och rökte. Lite road måste jag erkänna att jag blev när jag fick se henne och Timbuktu sitta i rökrummet tillsammans. Statsministerfrun med den radikala rapparen från Malmö, i till synes mysigt samspråk.. Huvudvärken har inte släppt så det får räcka så. Kul blev det i alla fall och Filip och Fredrik 2007-03-30 Henke Larsson! Oj oj oj vilken kille! Det är nog den intervju jag både sett fram emot mest, och också fasat mest för. Han har ju ansetts i princip omöjlig att intervjua, och just därför tyckte jag det skulle bli en riktig journalistisk utmaning, att se om det verkligen inte gick att få honom att snacka. Sen var det lite svårt att hålla honom fredag i logen och i "Green Room", det var så otroligt många Och så Sissela Kyle och hennes fina mamma Gunhild, som jag brukar säga är min förebild därför att hon verkar vara en av få kvinnor som lyckats med konststycket att både ha ett intressant och häftigt jobb (Skandinaviens första professor i kvinnohistoria) samtidigt som hon verkar vara en så bra mamma och mormor. Hon har väldigt länge bott i lägenheten under Sissela och har hjälpt henne otroligt mycket med hennes barn. Så temat var givet: familjens betydelse för våra livsval, Al Gore som omvärderade hela sitt liv och sina prioriteringar när hans lille son blev på körd av en bil och svävade mellan liv och död, Henke Larsson som valde att åka hem till sin familj i Helsingborg och Sissela som hade haft det betydligt tuffare utan sin mamma. Vi fick höra ryktas om att det på hennes 50-årskalas i förra veckan hade varit förbjudet med tal, men att Rikard Wolff hade framfört en kul specialskriven sång till henne. Den ska vi ha med! Sa Håkan Lahger, och ringde Rikard som ställde upp direkt på att framföra den med vårt band Calle Real. De är ju bara för häftiga! Musikaliskt klockrena, men de skapar också en jäkligt skön stämning i studion. Och innan programmet börjar värmer dom upp publiken, så när jag kommer in är det värsta öset. Örjan Ramberg, som är andre gäst, har varit nära att hoppa av programmet, hörde jag från en välunderrättad källa. Han var så rädd att än en gång bli den där "hopplösa slagskämpen med alla brudarna". Men min ambition med intervjun är faktiskt att slå fast att han är en verkligt stor skådis. Fast det är klart att jag måste fråga om vilken roll alla de här krogbråken, brudarna och borsten har spelat för hans konstnärsskap... Christine Meltzer, henne gillar jag. Kul med en ung tjej i programmet också. Hon är exakt lika gammal som min äldsta dotter, och Marion Cotillard, den franska stjärnskådespelerskan som gör en fenomenal tolkning av Edith Piaf på bio, är ett år yngre precis som min Ivan. Det är så det är nu, gästerna kan vara mina barn. Han vet att lite extra pill i håret är bra för mina nerver och jätteskönt. När jag skulle intervjua David Bowie, 1987, dan efter att jag haft en direktsändning var jag inte i nån vidare form. Gravid med tvillingar, kräktes dygnet runt, trött och urlakad och förlamad av prestationsångest började jag stortjuta i taxin på väg till Strand Hotell där intervjun skulle göras. Det skulle bli ett timslångt program. Jag kände mej inte tillräckligt förberedd. Stefan hade sminkat mej, sminket rann, jag tjöt, sminket rann. När vi kom fram såg jag ut som en zebra i ansiktet. Bowies pressfolk tittade skräckslagna på mej, Stefan sa nåt om att vi behöver ett rum en liten stund för Ms Lundberg. Sen talade han lugnande till mej samtidigt som han tvättade bort sminkresterna och la på ny makeup. Jag överlevde intervjun med David Bowie. Han blev förbannad vid nåt tillfälle, jag tror att det var när jag frågade nåt om hans drogvanor. Jag grät även efter intervjun, men det gjorde ju inget. Grät gjorde jag dock inte vid inspelningen av programmet med Mona, Örjan, Christine och Marion Cotillard, denna kalvbenta franska skönhet. Däremot hade jag väldigt kul åt Örjan och hans oemotståndliga sätt att berätta om sina och allas våra tillkortakommanden. Christine är rolig, spontan, skön. Mona Sahlin berättade att hon hade mött Erik Fichtelius på väg ner till studion. Han hade ropat på henne och sagt nåt som skulle vara uppmuntrande. Men hon väste att "han som har jagat mej under hela min karriär", så det föll nog inte i så god jord. Jag frågade hur hon hade uppfattat Göran Perssons "välkomstkyss", uttalandet om att hon inte är nån tänkare, att folk har en övertro på hennes politiska förmåga, och trots att hon först inte ville svara så tycker jag att hon lyckades få in en retur på Persson. Anna Ternheim, som sjöng duett med engelske "kultsångaren" Fyfe var helt otroligt bra. Och hans röst! Herregud, det är kul med musik i programmet när man kan bjuda på sånt. 2007-03-14 Första programmet bandat! Skönt att vara igång. Coolast av alla var Curry, som till skillnad från mej verkar född att vara i en tv-studio. Har ofta tänkt att det vore intressant att mäta testosteronhalten på en fotbollsmatch, både på planen och läktaren, när det ska läggas en straff. Vore rätt kul att mäta min adrenalinhalt när tv-kameran slås på. Bortsett från att jag var tvungen att knäppa upp kjolen för att kunna dra ner den så att den inte blev för kort när jag satt ner, och för kort blev den ändå, så funkade det ok. Bortsett från att alla mickattiraljer flög i backen när jag skulle hoppa, och kjolen nästan åkte ner. Var mest orolig för att det skulle bli splittrat och fragmentariskt, vi hade så många gäster. Jag hade intervjuat Perez Hilton, den kanske mäktigaste inom skvallervärlden tack vare hans kändisblogg, perezhilton.com, och Hugh Grant, om kändisskap och skvaller, så vi ville ha ett antal personer i studion som representerade olika slags kändisskap och förhållningssätt. Stellan Skarsgård, jätteintressant, som den superstjärna och kändis han är, men med i princip totalt bevarande av privatliv. Och Martina Haag, krönikören, författaren och numera filmstjärnan som alltid drömt om att bli känd filmskådespelare. Darin, som vid 18-års ålder har ett gäng fans hängande i trappuppgången, precis som Stellan hade när han slog igenom som 16-åring i Bombi Bitt. Och så Lena PH och Orup, som i sin föreställning på China just driver med hela skvallerkändisgrejen. Dessutom "El Choco", Jonas Andersson från Kungälv, som försökte smuggla tre kg kokain från Bolivia till Sverige, men åkte fast och hamnade i världens mest ökända fängelse där mord var vardagsmat. Hur skulle han reagera och fungera i sin första tv-intervju någonsin? Och Darin, som först blev helt blek när han tidigare i veckan insåg att han skulle göra sin "Everything but a girl" i salsatakt - hur skulle det fungera? Han gjorde den naturligtvis suveränt, som det proffs han är. Jag var också rätt skraj för publiken, innan, jag är ingen cirkushäst och var rädd att det skulle bli svårt att få dom jag intervjuade att slappna av med ett par hundra personer lyssnande. Men dom var makalösa, och gjorde faktiskt bara stämningen varmare. Och Darinfansen tjöt och visslade. Det blev faktiskt kul, bortsett från att Stellan snirklade sig runt några av frågorna och att jag som vanligt glömde några av frågorna. Orup var i sitt esse, Stellan har jag aldrig sett så avspänd och Darin - han pratade t o m om Saddam Hussein. Matilda Klein, som fixar publik och allt annat också, hade gjort i ordning det finaste "Greenroom" jag nånsin sett på SVT för artisterna. Och som några av artisterna och deras representanter blev helt lyckliga att se. Alla var superproffsiga! Och snälla. Min målsättning, att inte skälla och gorma och vara sur lyckades jag nästan helt med. Bara när vi skulle ta stillbilder och spela in en trailer var jag nära kokpunkten. Nu väntar möte med redaktionen inför nästa program. Livet går vidare. Hej hopp /Stina
|
